Kisar för solen
Precis som med alla andra beslut som jag fattat så var beslutet att flytta hem till min hemstad Trollhättan inte särskilt enkelt. Jag vrider och vänder på allt ett orimligt antal gånger men kommer ändå aldrig fram till någonting mer än vad jag gjort tidigare. Jag trasslar liksom in mig i mig själv. Det måste vara en av mina sämre egenskaper ändå, att jag är dålig på att fatta beslut. Inte för att själva beslutsfattandet i sig är svårt men vetskapen, eller snarare ovissheten om att det andra beslutet hade varit bättre – det är det som ställer till det. Och precis så velig har jag varit om att flytta. Jag trivs inte här. Jag har ett par nära vänner här som jag kommer sakna till tusen men det blir ändå aldrig att vi träffas särskilt ofta ändå; delvis eftersom det tar så lång tid att ta sig överallt och allt kräver planering men också för att jag inte har haft tid. Jag vill inte planera. Jag vill kunna vara spontan och ta bilen eller cykeln rent av till någon och bara ringa på. Utan förvarning eller två veckors planering.
Men så idag så kom våren till Stockholm och i skrivande stund sitter jag framför ett öppet fönster och kisar för solen. Jag får en sådan otroligt stark känsla i kroppen av lycka men inte för att våren har kommit hit eller för att jag kan ha fönstret öppet, utan för att jag ska flytta hem. Hem till familjen och vännerna och familjen som faktiskt är mina bästa vänner också, och till en stad där allt är inom mer eller mindre cykelavstånd, till och med ut på landet där jag ska bo med stor altan och sitta vid mitt skrivbord och se ut över fågelsjön och det ska vara öppet hus och man kan bara kliva på. Till min lillebror som jag saknar så det gör ont och som gör att jag gråter när jag skriver detta. Och mamma och pappa som är mina största idoler och som alltid ställer upp. Mamma och pappa, jag vill bli som er. Och jag kommer bo tre och en halv kilometer från farmor och farfar som alltid stått mig så nära. Och våren kommer komma till mitt hjärtas stad också och jag kommer få uppleva den där. Och den lyckan som jag känner nu, och som funnits här allt för sällan hos mig det senaste kommer komma tillbaka till mig. I mitt hjärtas stad.
En kärlekshistoria. En sann.
Min lillebror och hans Olivia. Jag inser ju nu att någon måste berätta deras kärlekshistoria och det kan ju lika gärna vara jag som gör det. Detta är alltså en kärlekshistoria, en sann sådan, från ett åskadarperspektiv med bästa sittplats. Kapitel ett. Stefan är 20 år gammal, Olivia också. I somras spelade Gyllene Tider i Lysekil och som av en slump så var båda de två där. Och som av en slump så sa de "hej" och sedan vet nog bara de två vad som hände och inte hände i hjärtat och kroppen. "A simple hello can lead to so much more" är något internt de har och hur fint är det inte? Någon gång i början när de träffades måste de ha insett och talat om det faktum att hon bara om någon månad skulle åka tillbaka till Florida där hon pluggar och han skulle bli kvar i Sverige med huset och jobbet och göra klart lärlingstimmarna och jag antar att någonstans där så insåg de att de måste ta ett beslut - ett hjärtekrossande beslut att sluta träffas för att inte krossa sina hjärtan eller ett hjärtekrossande beslut att satsa på detta, trots de många mil som snart skulle ligga mellan dem. Och de satsade. Och jag förstår att det är jobbigt och att det gör ont. Det vet jag för att jag får ont i mitt storasysterhjärta när min lillebrors hjärta gör ont. Men samtidigt är jag så övertygad om att de kommer fixa detta och jag hoppas verkligen det för jag har aldrig sett min bror så lycklig och han förtjänar just det; någon som ger honom lyckan och någon som delar den med honom. För det är väl just det som kärlek är - en känsla av lycka som man delar med bara en annan och som ingen annan någonsin kan förstå och man heller därför aldrig lyckas beskriva.
I ett svagt ögonblick då storasystervärken var som jobbigast lovade jag min lillebror att åka med honom till staterna så att han får träffa sin Olivia. Just då sa han "Kan vi inte prata om det på måndag? Jag vill inte tänka på att hon är så långt borta just nu.". Och mycket punktligt så frågade han på måndagen "När kan vi boka biljetterna?" och då insåg jag vad jag hade lovat och att de hade tagit beslutet och jag var så stolt över dem och är det fortfarande och har väl fortfarande inte riktigt förstått att vi om två månader är på Treasure Island och jag är så glad att min lillebror alltså vill att jag ska åka med när han ska träffa sin Olivia. Med detta vill jag bara säga till er båda; håll hårt i varandra och lyssna på vad Richard Marx sjunger i er låt. Lev efter det. Puss från en stolt syster och typ sister-in-law.
Om pekskärmar och förföljelsetendenser och känslor som tynger
Och du gör det igen. Söker på hans namn på Facebook, tvekar lite innan du trycker på Enter, precis som du alltid gör. Bortsett från den första gången då du fann honom där och insåg att du kunde se honom igen. Åtminstone på bild. Men nu ligger det någonting tungt över det där, en känsla av ångest varje gång du väljer hans namn i listan på liknande i sökfältet. Och du tänker att nej, detta är sista gången, sista gången jag kollar. Och han har bytt profilbild. Jaha, det var då helvete vad snygg man kan vara då. Och han vet om det och du hatar det och du blir irriterad för att han är så dryg men ändå dras du till honom och du blir arg på dig själv och snart vet du inte längre vad du håller på med. Mer än att du stirrar på bilder där han ler mot någon som naturligtvis inte är du. Inte längre. För du sitter där med din laptop i knät i en soffa någon helt annanstans och egentligen vill du bara kasta iväg den men då försvinner ju bilderna. Nej, just det. Du följer ju honom på Instagram också, där finns det fler. Och du lägger ner datorn och tänker att ja det där var nog sista gången. Kanske. Men är det verkligen så jävla konstigt att man tänker på någon hela tiden när man närsomhelst kan leta upp en bild, kanske till och med en video på personen. Och videos, ja herregud. Det är ju nästan som att det är på riktigt. Och du borde slänga datorn och mobilen och skaffa hemtelefon och kakelugn och egen brunn. Fast för att ta ett steg i taget skulle du ju kunna ta bort honom från Facebook och Instagram. Och Skype. Gör det bara, prova. Och fortfarande leva kvar i tvåtusentalet med pekskärmar och surfplattor och ett förhoppningsvis lite lättare hjärta. Om du vågar. Jag har bara inte gjort det än.
Den där känslan
Ni vet den där känslan som kan smyga sig på när våren tittar fram? Det liksom pirrar lite där hjärtat sitter och man kan inte sluta le. Man kan bara stå någonstans, utomhus oftast, och komma på sig själv med att le. Och så börjar man skratta för att man nog ser så fånig ut och så ser man helt plötsligt ännu fånigare ut. Ni vet den där känslan?Det finns en person som kan väcka den känslan hos mig, oavsett årstid och väder. Oavsett hur jag mår för tillfället eller har känt mig den senaste tiden. All tid och alla minnen får då någon rosa ram och i den finns den där känslan. Min bästa vän. Det finns ingen som känner mig som du och det är något speciellt med den där känslan. Hur kan jag ha haft sådan tur att bli bästa vän med min kusin? Vet inte ens om du kommer läsa detta men jag vill ändå bara säga att jag idag känner mig extra lycklig och att jag till stor del har dig att tacka för det. Vi kan gå genom eld, Pauline. Älskar dig!
Apr. 13, 2013
När man måste gå hemifrån fast man hellre vill vara kvar och låta sig själv vara ledsen. När man går till tunnelbanan och känner hur man knappt kan andas för att tårarna tränger sig på. När man måste prata med människor och låtsas som att allt är bra, jag mår bra. Idag kommer bli en sådan dag, jag vet det redan nu. När man vet att han tycker om en, han säger det. Men han säger också att han inte vill ha ett förhållande just nu. Att det liksom inte passar. Att det är synd att det ska sluta så här för han också vet att vi kunde gjort något fint ihop. När man inser att man måste acceptera allt detta och gå vidare. Men man vet också att man måste sätta ihop alla bitar av hjärtat som spridit sig i kroppen, och man vet hur jävla lång tid tid tar och hur ont det gör att fumla blint efter dem. Och många säger "tänk på alla dåliga sidor så blir det lättare". Men om jag inte fick tillräckligt med tid för att upptäcka tillräckligt med dåliga sidor, hur gör jag då? Och man drömmer och tänker och analyserar. Till vilken nytta då? När man vet att han är den bästa som man någonsin träffat. När man för hundrade gången inser att någonting som kan vara så fint kan göra så ont. Och att just denna gången gör det nog ondast. Varje gång.
året som gått?
Efter diverse påtryckningar (från Agnes) (och några andra också när jag tänker efter...) så var det då dags för ett blogginlägg igen. Sitter i skrivande stund egentligen och skriver någonting annat, nämligen en viktimologisk uppsats som självklart blev alldeles för lång och som jag nu måste korta ner... Orkar inte. Nu är den 2598 ord och den får max vara 2500 men det skiter jag i. Rebell. SÅ. Har attackskrivit nu i två dagar för att jag ska få vara lite ledig och kanske hitta på något kul! That would certainly be a first, iallafall de senaste månaderna. Undrar om jag ska göra ett sånt där inlägg och lägga upp en bild och lite text om varje månad? Okej, here we go.
JANUARI
Följde drömmen och flyttade till Stockholm. Började plugga kriminologi och var jätteglad att Elin redan bodde här och Pauline flyttade med till storstan, hängde mycket med dem såklart! Åkte limo på stureplan med Pauline och firade in det nya året med Elin. Avslutade Lingvistiken i Uppsala och var på avslutningsfest/klassfest eller vad vi nu kallade det. Saknar Uppsalatiden som fan ibland, fina människor. Hade orangerött hår och var glad. Piercade den där saken i örat och vart ännu gladare.
FEBRUARI
Firade alla hjärtansdag med Pauline, Alfred och Carlos, vin och frågespel. Vann gjorde jag också, minns det så väl! Haha. Blev brunhårig helt plötsligt och BLEV HÄMTAD av pappa i Stockholm. Ja, han kom hit på kvällen och dagen efter åkte vi hem till trollis, fina papi. Tog en del mindre bra beslut...
MARS
Sydde min första (?) egna klänning och promenerade i vitabergsparken med elin. Hade ett tårfyllt hejdå på perrongen och fick finaste scrapbooken av Pauline när hon skulle åka till Spanien.
APRIL
Hängde lite i Avesta med familjen och vännerna. Jobbade som värdinna på lite olika event, körde bl.a. golfbil i ett svinkallt Täby centrum och träffade Petra som visade sig vara en skön tjej. Hängde hemma i trollis med min fina lillebror och besökte Lindas första egna lägenhet! Blev blond igen, förälskad i aloeveradrycken och sydde en till klänning.
MAJ
Våren kom och jag var i Trollhättan och jag älskade att sitta på pappas altan och äta frukost! Låg i parken i högdalen och solade och satt i Elins fönster på fjärde våningen och drack vin på södermalm.
JUNI
Flyttade till Trollhättan över sommaren och jobbade på posten. Stefan tog studenten och jag var så stolt. Spelade kubb och firade midsommar med tjejerna och lite random folk. Åt massa gott hela tiden. Det regnade mycket och jag lånade mammas symaskin. Håret växte sig långt men sen klippte jag av det. Läste Lundell och kände mig djup.
JULI
Hängde med Elin, Martin, Linda och hundskrället Alice och åkte hoj med papi. Spenderade en helg i Halmstad med fina Anna och Ilona, supermysigt var det! Åkte till någon stad på kusten med Linda och Lina och Stefan och hans kompisar, sov i bilen och vaknade med sminket på. Hängde på strandis och med druviluvi och samåkte med bilarna typ varje dag på jobbet. Fånade mig med mamma och plockade jordgubbar stora som äpplen med farmor&farfar.
OKTOBER
Mamma kom hit och hjälpte mig att tapetsera om i hallen, det blev också en dröm. Åt på restaurang, åkte segway, shoppade och hade det mysigt. Var på halloweensittning med Miriam på kriminologen och styrde halloweenfest hemma med Agnes som blev en succé!
Snön föll och jag började jobba på LUSH! Drömjobbet, började egentligen typ sista veckan i november men det fanns redan så mycket den månaden hihi. Hade gosigaste jackan, ett grymt nyår, en KICKASS juldag och en jävligt stressig december, jobbade 139 timmar + plugg, kände mig snygg, mysigaste julen med mami, satt i jägarvila i 6 min och köpte snyggaste brallorna.
Sammanfattningsvis: vilket jävla år! Och fort har det gått. Men det var ett bra år trots allt. Puss på er och mig. hiho
Skönt häng med skönt gäng.
Om ni någonsin hör mig säga "jag ska jobba halv tio imorgon!" på en fest - be mig att gå hem. Tre timmars sömn är alldeles för lite.
Var på inflyttningsfest hos Alfred igår och sedan gick vi alla till Marie Laveau på Hornsgatan. Konstigt ställe med 90-tals underground-feeling och konstig musik. Inte min grej. Inte någon av oss grej egentligen tror jag men vad gör det när man får tag i ett långbord, några öl och Long islands? Sjukt rolig kväll! Standarden på de senaste utekvällarna har varit riktigt hög rent allmänt, hoppas det fortsätter så! Agnes sov hos mig. Vi somnade typ vid halv fem och åtta gick jag upp. GALET trött och ovetandes om vad jobbet hade att erbjuda tog jag mig ut i regnet och ner till Zinkensdamm. Två turer och sju timmar senare var det en trött Emma som somnade på tuben hem. Sedan dess har jag hunnit bada, skrivit tre rader (alltid en början/bättre än inget osv.) på hemtentan samt sett klart Despicable me som fick mig att garva rakt ut här i min ensamhet. Nio av tio emmor får den!
Klockan är nu 21.03 och jag stämplar ut för dagen. Godnatt!
Min vän, nåt magiskt är på gång ikväll
Lyssnar på Beyoncé. Tro det eller ej. Och Chicago, det känns bättre egentligen. Eller kanske inte, så mycket känslor. Har haft en fin dag idag som började med brunch/lunch/fika med Agnes, en nyfunnen vän som jag verkligen tycker om! Vi lärde känna varandra för exakt 2,5 veckor sedan och har väl träffats typ 10 gånger sedan dess! Minst. Känns som vi känt varandra väldigt länge. Det är ändå svårt att träffa någon ny man kommer så bra överens med så här i gamla dar!
Häromdagen hittade jag en bok som betytt väldigt mycket för mig. Jag trodde det skulle göra ont att läsa den men det kändes... frigörande. Det var fint. Och framförallt inte inbillning. Vet inte vad jag ska göra med den. Lägger den väl längst ner i en låda igen.
Försöker styra upp en maskeradfest med Agnes också. Det är inte enkelt att hitta ett datum som passar alla dock men allt går om man vill har jag hört. Nu ska jag se ännu ett avsnitt av Sons of Anarchy och sen läsa "Adolescence-limited and life-course-persistent antisocial behavior: A developmental taxonomy". På tal om det så ska jag läsa engelska på universitetsnivå i ett år framöver starting in January! PUSS.
här kan man bo
Nu är det fanimig snart klart! Om man nu någonsin blir klar? Det är bara klinkers i hallen som fattas iallafall och de ligger så snällt i källaren och väntar på att pappa ska komma till Stockholm och lägga dem. Kommer aldrig vilja flytta härifrån. Säger bara det.
Om kärleken
Häromdagen sade Elin att jag nog är kär i kärleken. Jag har tänkt en del på det där nu, ganska mycket faktiskt. Jag älskar egentligen kärleken, hur den kan få en att känna sig, hur man liksom kan bli så uppslukad av en person och känslorna för denna. Som att det är allt som finns. Men samtidigt känner jag en rädsla inför kärleken. Och allt som har med den att göra för den delen. Hur kan någonting som kan kännas så fantastiskt ibland göra så ont? Jag har blivit rädd för att älska någon, samtidigt som jag blivit mer mån än någonsin om att berätta för mina nära och kära att jag älskar dem.
Det bor så mycket känslor i den här kroppen. Det är dags att börja välja vem och vilka jag ska lägga dessa känslor på och inte bara kasta bort dem. Bli kär i alla. Eller gör det mig kanske lycklig? Vad är att föredra - att ofta bli kär eller att sällan bli det? Konstig fråga med tanke på att gräset alltid verkar grönare på andra sidan.
Och finns det egentligen bara en kärlek, en sorts kärlek? Alla är ju olika. Den första kärleken, den passionerade och den trygga kärleken...? Kärleken mellan vänner? Den obesvarade kärleken? Om man har tur kanske man hittar en kärlek som är en blandning av de första fyra. Men inte än. Inte för min del. Jag har nog med män i mitt liv just nu - mina vänner, min bror och min pappa. Kärleken får vänta. Puss och hej.
onsdagkväll. -natt?
Det är dags. Att jag återupptar skrivandet är ett resultat av att jag sett för mycket på Sex and the city. Yes, I'm an addict. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har iallafall så smått börjat komma in i mitt nya, eller gamla beroende på hur man ser det, liv. Jag är tillbaka i Stockholm efter att ha spenderat närmare tre månader i Trollhättan med familjen, vännerna och gamla kollergorna. Det var toppen och det kändes verkligen skönt att vara där eftersom jag förra sommaren bara så där utan vidare och utan något ordentligt hejdå tog mitt pick och pack och flyttade med min kusin till Uppsala. Men nu är jag som sagt tillbaka. Hemma. Och att komma hem till lägenheten var helt magiskt.
De sista två veckorna av sommaren spenderades i Avesta hos min älskade (och tidigare nämnda) kusin Pauline. Kusinpaulinevitamin. Två fantastiska veckor under vilka jag träffade helt fantastiska människor. Vissa jag träffat tidigare och vissa helt nya.
Jag kom att tänka på en sak. Alltså egentligen, vem läser allt det här? Vill någon förutom jag själv ens veta vad som försiggår i min hjärna? Antar att det är därför jag skriver. För att försöka organisera allting som rör sig därinne. Det är en hel del vill jag lova. Det är väl förmodligen därför jag är den enda människan som fortfarande använder kalender i bokform...
Hoppas jag kan sova inatt. Och ni också förstås. Äsch, vad fan. Hejdå!
Fina, fina du
Dags att skriva lite igen. Mår egentligen inte så bra. Jag är helt uppriktigt förvånad över att jag vaknade imorse för det var en riktigt jobbig natt. Feber, svårt att röra mig och en vilopuls på 97. Ont där hjärtat sitter. Mådde bättre när jag vaknade och har gjort det sedan dess så jag hoppas på bättre sömn i natt.
Men istället för att ligga nedbäddad har jag istället sprungit upp och ner till tvättstugan hela kvällen. Inte nog med det har jag rensat i garderoben och burit ned två IKEA-kassar med kläder till källaren. Känns bra. Snyggt och prydligt. Insåg att jag har ganska många stickade tröjor. För många egentligen. De tar ju sådan plats. Slutade räkna vid tolv. Förnekelse.
Förutom att jag är sjuk mår jag annars väldigt bra. Stockholm är Stockholm. Plugget är mycket intressant - vi har börjat läsa kriminalpolitik nu. Det som jag ville läsa om liksom. Typ. Och jobbet rullar på.
På fredag ska jag träffa Elin. Jag LÄNGTAR! Saknar henne så mycket, fast vi bor typ tio minuter från varandra med tunnelbanan. Sara saknar jag också. Den tjugoåttonde kommer hon hem efter fyra månader på fel sida av jorden och då får jag äntligen träffa henne för jag råkar vara i Trollis då. Hihi. Klas saknar jag också, så mycket! Men på måndag kommer han hit och det är ju inte så långt kvar tills dess. Längtar!
Are you ready to turn the tide?
Idag har jag varit produktiv. Eller nej, fast jo. Jag har tagit en promenad, besökt Skatteverket på söder, betalt fakturor, handlat mat, dammsugit, fixat med lite plugg, lyssnat på typ tre hundra låtar, sytt en tröja, sett en film samt gråtit tills mina ögon blev alldeles svullna. Ja alltså, gråtit till filmen förstås. Idag är ingen gråta-utan-anledning-dag. Jag saknar dig. Ja, filmen heter så. Jättefin film, verkligen. Nu ska jag sova för imorgon ska jag på äventyr på Drottningholm. Hoppas jag. Puss!
I stepped on a corn flake. Now I'm a cereal killer.
Jag har precis skrivit ihop ett förslag på ett kriminologiskt forskningsprojekt som jag kallade ”Anledningar till misshandel nu och då – attitydförändring?”. Två timmar av min tid och det blev faktiskt riktigt bra. Det där lät ju faktiskt rätt intressant. Men i övrigt läser vi just nu om samhällsvetenskapliga metoder, kvantitativa och kvalitativa datainsamlingsmetoder och dataanalys. Fattar inte riktigt. Mer än att det är lika tråkigt som det låter. Det fattar jag mycket väl.
Imorse vaknade jag av att Pauline ringde mig klockan nio, vilket var väldigt trevligt. Kommer saknar ihjäl mig när hon åker. På söndag. Shit. På söndag. Det är ju snart! Galet.
Idag ska jag till Skatteverket och sedan direkt till puben med kriminologerna. Just nu är jag så nöjd med tillvaron. Har alldeles fantastiska människor runtomkring mig som gör mig så lycklig! Är SÅ glad. Och så är våren här. Alltså, det går egentligen alldeles för bra nu?! Och egentligen vet jag inte varför jag skriver detta ens men jag antar att det är lite tomt och ensamt här. Hur det nu är möjligt i en etta på tjugosju kvadrat... Nej, nu är det nog bäst att jag går och stänger fönstret innan allt på fönsterbrädan blåser ner. Igen.
Slutligen vill jag bara be er att lyssna på denna låten:
Joshua Radin – Closer. Den är rysligt bra. Ska nog fanimig ta och hänga på mig gitarren och spela en sväng. Var ju bara typ tre månader sedan. Ta hand om er! PUSS.
Anledningar till varför man ska vara sambo, del 1: Du slipper blöta ned hela hallgolvet när du glömt hämta ett badlakan i skåpet innan du hoppar in i duschen.
Jag mår så fantastiskt bra! Så där oförskämt bra som man (jag?) kan göra ibland. Hade jag varit någon annan hade jag väl tryckt upp det i nyllet på folk på Facebook. Det verkar ju vara så det fungerar på 2010-talet: finns det inte på Facebook har det inte hänt. Det känns så. Tur att jag inte är som alla andra då. Tur att jag har vandrariettregn som jag kan skriva av mig på. Så
here we go: JAG MÅR SÅ JÄVLA BRA! BRABRABRA. Jag har fått en chans som man kanske bara får en gång - och jag tog den. Och det känns så rätt. Nu är vi där igen - det är så underbart att leva! Hoppas verkligen alla känner så ibland. Nu ska jag försöka förmå min hjärna till att sluta snurra av detta lyckorus och istället ta in lite kunskap om straffrätt. Närmare bestämt sjuttiosju sidor. Till och med det känns liksom okej! Vad har hänt? Skulle man kunna lämna glädje som man kan lämna blod så hade jag gjort det. Jag vill att alla ska vara glada!
Glädjegivare. Jag har ju en del att ta av så att säga.