Om pekskärmar och förföljelsetendenser och känslor som tynger
Och du gör det igen. Söker på hans namn på Facebook, tvekar lite innan du trycker på Enter, precis som du alltid gör. Bortsett från den första gången då du fann honom där och insåg att du kunde se honom igen. Åtminstone på bild. Men nu ligger det någonting tungt över det där, en känsla av ångest varje gång du väljer hans namn i listan på liknande i sökfältet. Och du tänker att nej, detta är sista gången, sista gången jag kollar. Och han har bytt profilbild. Jaha, det var då helvete vad snygg man kan vara då. Och han vet om det och du hatar det och du blir irriterad för att han är så dryg men ändå dras du till honom och du blir arg på dig själv och snart vet du inte längre vad du håller på med. Mer än att du stirrar på bilder där han ler mot någon som naturligtvis inte är du. Inte längre. För du sitter där med din laptop i knät i en soffa någon helt annanstans och egentligen vill du bara kasta iväg den men då försvinner ju bilderna. Nej, just det. Du följer ju honom på Instagram också, där finns det fler. Och du lägger ner datorn och tänker att ja det där var nog sista gången. Kanske. Men är det verkligen så jävla konstigt att man tänker på någon hela tiden när man närsomhelst kan leta upp en bild, kanske till och med en video på personen. Och videos, ja herregud. Det är ju nästan som att det är på riktigt. Och du borde slänga datorn och mobilen och skaffa hemtelefon och kakelugn och egen brunn. Fast för att ta ett steg i taget skulle du ju kunna ta bort honom från Facebook och Instagram. Och Skype. Gör det bara, prova. Och fortfarande leva kvar i tvåtusentalet med pekskärmar och surfplattor och ett förhoppningsvis lite lättare hjärta. Om du vågar. Jag har bara inte gjort det än.
