vandrariettregn

Precis som med alla andra beslut som jag fattat så var beslutet att flytta hem till min hemstad Trollhättan inte särskilt enkelt. Jag vrider och vänder på allt ett orimligt antal gånger men kommer ändå aldrig fram till någonting mer än vad jag gjort tidigare. Jag trasslar liksom in mig i mig själv. Det måste vara en av mina sämre egenskaper ändå, att jag är dålig på att fatta beslut. Inte för att själva beslutsfattandet i sig är svårt men vetskapen, eller snarare ovissheten om att det andra beslutet hade varit bättre – det är det som ställer till det. Och precis så velig har jag varit om att flytta. Jag trivs inte här. Jag har ett par nära vänner här som jag kommer sakna till tusen men det blir ändå aldrig att vi träffas särskilt ofta ändå; delvis eftersom det tar så lång tid att ta sig överallt och allt kräver planering men också för att jag inte har haft tid. Jag vill inte planera. Jag vill kunna vara spontan och ta bilen eller cykeln rent av till någon och bara ringa på. Utan förvarning eller två veckors planering.

Men så idag så kom våren till Stockholm och i skrivande stund sitter jag framför ett öppet fönster och kisar för solen. Jag får en sådan otroligt stark känsla i kroppen av lycka men inte för att våren har kommit hit eller för att jag kan ha fönstret öppet, utan för att jag ska flytta hem. Hem till familjen och vännerna och familjen som faktiskt är mina bästa vänner också, och till en stad där allt är inom mer eller mindre cykelavstånd, till och med ut på landet där jag ska bo med stor altan och sitta vid mitt skrivbord och se ut över fågelsjön och det ska vara öppet hus och man kan bara kliva på. Till min lillebror som jag saknar så det gör ont och som gör att jag gråter när jag skriver detta. Och mamma och pappa som är mina största idoler och som alltid ställer upp. Mamma och pappa, jag vill bli som er. Och jag kommer bo tre och en halv kilometer från farmor och farfar som alltid stått mig så nära. Och våren kommer komma till mitt hjärtas stad också och jag kommer få uppleva den där. Och den lyckan som jag känner nu, och som funnits här allt för sällan hos mig det senaste kommer komma tillbaka till mig. I mitt hjärtas stad.

 

Min lillebror och hans Olivia. Jag inser ju nu att någon måste berätta deras kärlekshistoria och det kan ju lika gärna vara jag som gör det. Detta är alltså en kärlekshistoria, en sann sådan, från ett åskadarperspektiv med bästa sittplats. Kapitel ett. Stefan är 20 år gammal, Olivia också. I somras spelade Gyllene Tider i Lysekil och som av en slump så var båda de två där. Och som av en slump så sa de "hej" och sedan vet nog bara de två vad som hände och inte hände i hjärtat och kroppen. "A simple hello can lead to so much more" är något internt de har och hur fint är det inte? Någon gång i början när de träffades måste de ha insett och talat om det faktum att hon bara om någon månad skulle åka tillbaka till Florida där hon pluggar och han skulle bli kvar i Sverige med huset och jobbet och göra klart lärlingstimmarna och jag antar att någonstans där så insåg de att de måste ta ett beslut - ett hjärtekrossande  beslut att sluta träffas för att inte krossa sina hjärtan eller ett hjärtekrossande beslut att satsa på detta, trots de många mil som snart skulle ligga mellan dem. Och de satsade. Och jag förstår att det är jobbigt och att det gör ont. Det vet jag för att jag får ont i mitt storasysterhjärta när min lillebrors hjärta gör ont. Men samtidigt är jag så övertygad om att de kommer fixa detta och jag hoppas verkligen det för jag har aldrig sett min bror så lycklig och han förtjänar just det; någon som ger honom lyckan och någon som delar den med honom. För det är väl just det som kärlek är - en känsla av lycka som man delar med bara en annan och som ingen annan någonsin kan förstå och man heller därför aldrig lyckas beskriva. 

I ett svagt ögonblick då storasystervärken var som jobbigast lovade jag min lillebror att åka med honom till staterna så att han får träffa sin Olivia. Just då sa han "Kan vi inte prata om det på måndag? Jag vill inte tänka på att hon är så långt borta just nu.". Och mycket punktligt så frågade han på måndagen "När kan vi boka biljetterna?" och då insåg jag vad jag hade lovat och att de hade tagit beslutet och jag var så stolt över dem och är det fortfarande och har väl fortfarande inte riktigt förstått att vi om två månader är på Treasure Island och jag är så glad att min lillebror alltså vill att jag ska åka med när han ska träffa sin Olivia. Med detta vill jag bara säga till er båda; håll hårt i varandra och lyssna på vad Richard Marx sjunger i er låt. Lev efter det. Puss från en stolt syster och typ sister-in-law. 

 

 

 

 

Och du gör det igen. Söker på hans namn på Facebook, tvekar lite innan du trycker på Enter, precis som du alltid gör. Bortsett från den första gången då du fann honom där och insåg att du kunde se honom igen. Åtminstone på bild. Men nu ligger det någonting tungt över det där, en känsla av ångest varje gång du väljer hans namn i listan på liknande i sökfältet. Och du tänker att nej, detta är sista gången, sista gången jag kollar. Och han har bytt profilbild. Jaha, det var då helvete vad snygg man kan vara då. Och han vet om det och du hatar det och du blir irriterad för att han är så dryg men ändå dras du till honom och du blir arg på dig själv och snart vet du inte längre vad du håller på med. Mer än att du stirrar på bilder där han ler mot någon som naturligtvis inte är du. Inte längre. För du sitter där med din laptop i knät i en soffa någon helt annanstans och egentligen vill du bara kasta iväg den men då försvinner ju bilderna. Nej, just det. Du följer ju honom på Instagram också, där finns det fler. Och du lägger ner datorn och tänker att ja det där var nog sista gången. Kanske. Men är det verkligen så jävla konstigt att man tänker på någon hela tiden när man närsomhelst kan leta upp en bild, kanske till och med en video på personen. Och videos, ja herregud. Det är ju nästan som att det är på riktigt. Och du borde slänga datorn och mobilen och skaffa hemtelefon och kakelugn och egen brunn. Fast för att ta ett steg i taget skulle du ju kunna ta bort honom från Facebook och Instagram. Och Skype. Gör det bara, prova. Och fortfarande leva kvar i tvåtusentalet med pekskärmar och surfplattor och ett förhoppningsvis lite lättare hjärta. Om du vågar. Jag har bara inte gjort det än. 

Efter diverse påtryckningar (från Agnes) (och några andra också när jag tänker efter...) så var det då dags för ett blogginlägg igen. Sitter i skrivande stund egentligen och skriver någonting annat, nämligen en viktimologisk uppsats som självklart blev alldeles för lång och som jag nu måste korta ner... Orkar inte. Nu är den 2598 ord och den får max vara 2500 men det skiter jag i. Rebell. SÅ. Har attackskrivit nu i två dagar för att jag ska få vara lite ledig och kanske hitta på något kul! That would certainly be a first, iallafall de senaste månaderna. Undrar om jag ska göra ett sånt där inlägg och lägga upp en bild och lite text om varje månad? Okej, here we go. 

 

Följde drömmen och flyttade till Stockholm. Började plugga kriminologi och var jätteglad att Elin redan bodde här och Pauline flyttade med till storstan, hängde mycket med dem såklart! Åkte limo på stureplan med Pauline och firade in det nya året med Elin. Avslutade Lingvistiken i Uppsala och var på avslutningsfest/klassfest eller vad vi nu kallade det. Saknar Uppsalatiden som fan ibland, fina människor. Hade orangerött hår och var glad. Piercade den där saken i örat och vart ännu gladare. 

Om ni någonsin hör mig säga "jag ska jobba halv tio imorgon!" på en fest - be mig att gå hem. Tre timmars sömn är alldeles för lite.

 

Var på inflyttningsfest hos Alfred igår och sedan gick vi alla till Marie Laveau på Hornsgatan. Konstigt ställe med 90-tals underground-feeling och konstig musik. Inte min grej. Inte någon av oss grej egentligen tror jag men vad gör det när man får tag i ett långbord, några öl och Long islands? Sjukt rolig kväll! Standarden på de senaste utekvällarna har varit riktigt hög rent allmänt, hoppas det fortsätter så! Agnes sov hos mig. Vi somnade typ vid halv fem och åtta gick jag upp. GALET trött och ovetandes om vad jobbet hade att erbjuda tog jag mig ut i regnet och ner till Zinkensdamm. Två turer och sju timmar senare var det en trött Emma som somnade på tuben hem. Sedan dess har jag hunnit bada, skrivit tre rader (alltid en början/bättre än inget osv.) på hemtentan samt sett klart Despicable me som fick mig att garva rakt ut här i min ensamhet. Nio av tio emmor får den! 

Klockan är nu 21.03 och jag stämplar ut för dagen. Godnatt! 

Lyssnar på Beyoncé. Tro det eller ej. Och Chicago, det känns bättre egentligen. Eller kanske inte, så mycket känslor. Har  haft en fin dag idag som började med brunch/lunch/fika med Agnes, en nyfunnen vän som jag verkligen tycker om! Vi lärde känna varandra för exakt 2,5 veckor sedan och har väl träffats typ 10 gånger sedan dess! Minst. Känns som vi känt varandra väldigt länge. Det är ändå svårt att träffa någon ny man kommer så bra överens med så här i gamla dar! 

Häromdagen hittade jag en bok som betytt väldigt mycket för mig. Jag trodde det skulle göra ont att läsa den men det kändes... frigörande. Det var fint. Och framförallt inte inbillning. Vet inte vad jag ska göra med den. Lägger den väl längst ner i en låda igen. 

Försöker styra upp en maskeradfest med Agnes också. Det är inte enkelt att hitta ett datum som passar alla dock men allt går om man vill har jag hört. Nu ska jag se ännu ett avsnitt av Sons of Anarchy och sen läsa "Adolescence-limited and life-course-persistent antisocial behavior: A developmental taxonomy". På tal om det så ska jag läsa engelska på universitetsnivå i ett år framöver starting in January! PUSS.

 

Häromdagen sade Elin att jag nog är kär i kärleken. Jag har tänkt en del på det där nu, ganska mycket faktiskt. Jag älskar egentligen kärleken, hur den kan få en att känna sig, hur man liksom kan bli så uppslukad av en person och känslorna för denna. Som att det är allt som finns. Men samtidigt känner jag en rädsla inför kärleken. Och allt som har med den att göra för den delen. Hur kan någonting som kan kännas så fantastiskt ibland göra så ont? Jag har blivit rädd för att älska någon, samtidigt som jag blivit mer mån än någonsin om att berätta för mina nära och kära att jag älskar dem.

Det bor så mycket känslor i den här kroppen. Det är dags att börja välja vem och vilka jag ska lägga dessa känslor på och inte bara kasta bort dem. Bli kär i alla. Eller gör det mig kanske lycklig? Vad är att föredra - att ofta bli kär eller att sällan bli det? Konstig fråga med tanke på att gräset alltid verkar grönare på andra sidan. 

Och finns det egentligen bara en kärlek, en sorts kärlek? Alla är ju olika. Den första kärleken, den passionerade och den trygga kärleken...? Kärleken mellan vänner? Den obesvarade kärleken? Om man har tur kanske man hittar en kärlek som är en blandning av de första fyra. Men inte än. Inte för min del. Jag har nog med män i mitt liv just nu - mina vänner, min bror och min pappa. Kärleken får vänta. Puss och hej.

Det är dags. Att jag återupptar skrivandet är ett resultat av att jag sett för mycket på Sex and the city. Yes, I'm an addict. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har iallafall så smått börjat komma in i mitt nya, eller gamla beroende på hur man ser det, liv. Jag är tillbaka i Stockholm efter att ha spenderat  närmare tre månader i Trollhättan med familjen, vännerna och gamla kollergorna. Det var toppen och det kändes verkligen skönt att vara där eftersom jag förra sommaren bara så där utan vidare och utan något ordentligt hejdå tog mitt pick och pack och flyttade med min kusin till Uppsala. Men nu är jag som sagt tillbaka. Hemma. Och att komma hem till lägenheten var helt magiskt. 

 

De sista två veckorna av sommaren spenderades i Avesta hos min älskade (och tidigare nämnda) kusin Pauline. Kusinpaulinevitamin. Två fantastiska veckor under vilka jag träffade helt fantastiska människor. Vissa jag träffat tidigare och vissa helt nya. 

 

Jag kom att tänka på en sak. Alltså egentligen, vem läser allt det här? Vill någon förutom jag själv ens veta vad som försiggår i min hjärna? Antar att det är därför jag skriver. För att försöka organisera allting som rör sig därinne. Det är en hel del vill jag lova. Det är väl förmodligen därför jag är den enda människan som fortfarande använder kalender i bokform... 

 

Hoppas jag kan sova inatt. Och ni också förstås. Äsch, vad fan. Hejdå!

 

 

 

 

Men istället för att ligga nedbäddad har jag istället sprungit upp och ner till tvättstugan hela kvällen. Inte nog med det har jag rensat i garderoben och burit ned två IKEA-kassar med kläder till källaren. Känns bra. Snyggt och prydligt. Insåg att jag har ganska många stickade tröjor. För många egentligen. De tar ju sådan plats. Slutade räkna vid tolv. Förnekelse.

Förutom att jag är sjuk mår jag annars väldigt bra. Stockholm är Stockholm. Plugget är mycket intressant - vi har börjat läsa kriminalpolitik nu. Det som jag ville läsa om liksom. Typ. Och jobbet rullar på.

På fredag ska jag träffa Elin. Jag LÄNGTAR! Saknar henne så mycket, fast vi bor typ tio minuter från varandra med tunnelbanan. Sara saknar jag också. Den tjugoåttonde kommer hon hem efter fyra månader på fel sida av jorden och då får jag äntligen träffa henne för jag råkar vara i Trollis då. Hihi. Klas saknar jag också, så mycket! Men på måndag kommer han hit och det är ju inte så långt kvar tills dess. Längtar! 

Imorse vaknade jag av att Pauline ringde mig klockan nio, vilket var väldigt trevligt. Kommer saknar ihjäl mig när hon åker. På söndag. Shit. På söndag. Det är ju snart! Galet.

Slutligen vill jag bara be er att lyssna på denna låten: Joshua Radin – Closer. Den är rysligt bra. Ska nog fanimig ta och hänga på mig gitarren och spela en sväng. Var ju bara typ tre månader sedan. Ta hand om er! PUSS.