vandrariettregn

Precis som med alla andra beslut som jag fattat så var beslutet att flytta hem till min hemstad Trollhättan inte särskilt enkelt. Jag vrider och vänder på allt ett orimligt antal gånger men kommer ändå aldrig fram till någonting mer än vad jag gjort tidigare. Jag trasslar liksom in mig i mig själv. Det måste vara en av mina sämre egenskaper ändå, att jag är dålig på att fatta beslut. Inte för att själva beslutsfattandet i sig är svårt men vetskapen, eller snarare ovissheten om att det andra beslutet hade varit bättre – det är det som ställer till det. Och precis så velig har jag varit om att flytta. Jag trivs inte här. Jag har ett par nära vänner här som jag kommer sakna till tusen men det blir ändå aldrig att vi träffas särskilt ofta ändå; delvis eftersom det tar så lång tid att ta sig överallt och allt kräver planering men också för att jag inte har haft tid. Jag vill inte planera. Jag vill kunna vara spontan och ta bilen eller cykeln rent av till någon och bara ringa på. Utan förvarning eller två veckors planering.

Men så idag så kom våren till Stockholm och i skrivande stund sitter jag framför ett öppet fönster och kisar för solen. Jag får en sådan otroligt stark känsla i kroppen av lycka men inte för att våren har kommit hit eller för att jag kan ha fönstret öppet, utan för att jag ska flytta hem. Hem till familjen och vännerna och familjen som faktiskt är mina bästa vänner också, och till en stad där allt är inom mer eller mindre cykelavstånd, till och med ut på landet där jag ska bo med stor altan och sitta vid mitt skrivbord och se ut över fågelsjön och det ska vara öppet hus och man kan bara kliva på. Till min lillebror som jag saknar så det gör ont och som gör att jag gråter när jag skriver detta. Och mamma och pappa som är mina största idoler och som alltid ställer upp. Mamma och pappa, jag vill bli som er. Och jag kommer bo tre och en halv kilometer från farmor och farfar som alltid stått mig så nära. Och våren kommer komma till mitt hjärtas stad också och jag kommer få uppleva den där. Och den lyckan som jag känner nu, och som funnits här allt för sällan hos mig det senaste kommer komma tillbaka till mig. I mitt hjärtas stad.