vandrariettregn

Häromdagen sade Elin att jag nog är kär i kärleken. Jag har tänkt en del på det där nu, ganska mycket faktiskt. Jag älskar egentligen kärleken, hur den kan få en att känna sig, hur man liksom kan bli så uppslukad av en person och känslorna för denna. Som att det är allt som finns. Men samtidigt känner jag en rädsla inför kärleken. Och allt som har med den att göra för den delen. Hur kan någonting som kan kännas så fantastiskt ibland göra så ont? Jag har blivit rädd för att älska någon, samtidigt som jag blivit mer mån än någonsin om att berätta för mina nära och kära att jag älskar dem.

Det bor så mycket känslor i den här kroppen. Det är dags att börja välja vem och vilka jag ska lägga dessa känslor på och inte bara kasta bort dem. Bli kär i alla. Eller gör det mig kanske lycklig? Vad är att föredra - att ofta bli kär eller att sällan bli det? Konstig fråga med tanke på att gräset alltid verkar grönare på andra sidan. 

Och finns det egentligen bara en kärlek, en sorts kärlek? Alla är ju olika. Den första kärleken, den passionerade och den trygga kärleken...? Kärleken mellan vänner? Den obesvarade kärleken? Om man har tur kanske man hittar en kärlek som är en blandning av de första fyra. Men inte än. Inte för min del. Jag har nog med män i mitt liv just nu - mina vänner, min bror och min pappa. Kärleken får vänta. Puss och hej.