vandrariettregn

Det är dags. Att jag återupptar skrivandet är ett resultat av att jag sett för mycket på Sex and the city. Yes, I'm an addict. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har iallafall så smått börjat komma in i mitt nya, eller gamla beroende på hur man ser det, liv. Jag är tillbaka i Stockholm efter att ha spenderat  närmare tre månader i Trollhättan med familjen, vännerna och gamla kollergorna. Det var toppen och det kändes verkligen skönt att vara där eftersom jag förra sommaren bara så där utan vidare och utan något ordentligt hejdå tog mitt pick och pack och flyttade med min kusin till Uppsala. Men nu är jag som sagt tillbaka. Hemma. Och att komma hem till lägenheten var helt magiskt. 

 

De sista två veckorna av sommaren spenderades i Avesta hos min älskade (och tidigare nämnda) kusin Pauline. Kusinpaulinevitamin. Två fantastiska veckor under vilka jag träffade helt fantastiska människor. Vissa jag träffat tidigare och vissa helt nya. 

 

Jag kom att tänka på en sak. Alltså egentligen, vem läser allt det här? Vill någon förutom jag själv ens veta vad som försiggår i min hjärna? Antar att det är därför jag skriver. För att försöka organisera allting som rör sig därinne. Det är en hel del vill jag lova. Det är väl förmodligen därför jag är den enda människan som fortfarande använder kalender i bokform... 

 

Hoppas jag kan sova inatt. Och ni också förstås. Äsch, vad fan. Hejdå!