vandrariettregn

Min lillebror och hans Olivia. Jag inser ju nu att någon måste berätta deras kärlekshistoria och det kan ju lika gärna vara jag som gör det. Detta är alltså en kärlekshistoria, en sann sådan, från ett åskadarperspektiv med bästa sittplats. Kapitel ett. Stefan är 20 år gammal, Olivia också. I somras spelade Gyllene Tider i Lysekil och som av en slump så var båda de två där. Och som av en slump så sa de "hej" och sedan vet nog bara de två vad som hände och inte hände i hjärtat och kroppen. "A simple hello can lead to so much more" är något internt de har och hur fint är det inte? Någon gång i början när de träffades måste de ha insett och talat om det faktum att hon bara om någon månad skulle åka tillbaka till Florida där hon pluggar och han skulle bli kvar i Sverige med huset och jobbet och göra klart lärlingstimmarna och jag antar att någonstans där så insåg de att de måste ta ett beslut - ett hjärtekrossande  beslut att sluta träffas för att inte krossa sina hjärtan eller ett hjärtekrossande beslut att satsa på detta, trots de många mil som snart skulle ligga mellan dem. Och de satsade. Och jag förstår att det är jobbigt och att det gör ont. Det vet jag för att jag får ont i mitt storasysterhjärta när min lillebrors hjärta gör ont. Men samtidigt är jag så övertygad om att de kommer fixa detta och jag hoppas verkligen det för jag har aldrig sett min bror så lycklig och han förtjänar just det; någon som ger honom lyckan och någon som delar den med honom. För det är väl just det som kärlek är - en känsla av lycka som man delar med bara en annan och som ingen annan någonsin kan förstå och man heller därför aldrig lyckas beskriva. 

I ett svagt ögonblick då storasystervärken var som jobbigast lovade jag min lillebror att åka med honom till staterna så att han får träffa sin Olivia. Just då sa han "Kan vi inte prata om det på måndag? Jag vill inte tänka på att hon är så långt borta just nu.". Och mycket punktligt så frågade han på måndagen "När kan vi boka biljetterna?" och då insåg jag vad jag hade lovat och att de hade tagit beslutet och jag var så stolt över dem och är det fortfarande och har väl fortfarande inte riktigt förstått att vi om två månader är på Treasure Island och jag är så glad att min lillebror alltså vill att jag ska åka med när han ska träffa sin Olivia. Med detta vill jag bara säga till er båda; håll hårt i varandra och lyssna på vad Richard Marx sjunger i er låt. Lev efter det. Puss från en stolt syster och typ sister-in-law.