När man måste gå hemifrån fast man hellre vill vara kvar och låta sig själv vara ledsen. När man går till tunnelbanan och känner hur man knappt kan andas för att tårarna tränger sig på. När man måste prata med människor och låtsas som att allt är bra, jag mår bra. Idag kommer bli en sådan dag, jag vet det redan nu. När man vet att han tycker om en, han säger det. Men han säger också att han inte vill ha ett förhållande just nu. Att det liksom inte passar. Att det är synd att det ska sluta så här för han också vet att vi kunde gjort något fint ihop. När man inser att man måste acceptera allt detta och gå vidare. Men man vet också att man måste sätta ihop alla bitar av hjärtat som spridit sig i kroppen, och man vet hur jävla lång tid tid tar och hur ont det gör att fumla blint efter dem. Och många säger "tänk på alla dåliga sidor så blir det lättare". Men om jag inte fick tillräckligt med tid för att upptäcka tillräckligt med dåliga sidor, hur gör jag då? Och man drömmer och tänker och analyserar. Till vilken nytta då? När man vet att han är den bästa som man någonsin träffat. När man för hundrade gången inser att någonting som kan vara så fint kan göra så ont. Och att just denna gången gör det nog ondast. Varje gång.
