vandrariettregn

Häromdagen sade Elin att jag nog är kär i kärleken. Jag har tänkt en del på det där nu, ganska mycket faktiskt. Jag älskar egentligen kärleken, hur den kan få en att känna sig, hur man liksom kan bli så uppslukad av en person och känslorna för denna. Som att det är allt som finns. Men samtidigt känner jag en rädsla inför kärleken. Och allt som har med den att göra för den delen. Hur kan någonting som kan kännas så fantastiskt ibland göra så ont? Jag har blivit rädd för att älska någon, samtidigt som jag blivit mer mån än någonsin om att berätta för mina nära och kära att jag älskar dem.

Det bor så mycket känslor i den här kroppen. Det är dags att börja välja vem och vilka jag ska lägga dessa känslor på och inte bara kasta bort dem. Bli kär i alla. Eller gör det mig kanske lycklig? Vad är att föredra - att ofta bli kär eller att sällan bli det? Konstig fråga med tanke på att gräset alltid verkar grönare på andra sidan. 

Och finns det egentligen bara en kärlek, en sorts kärlek? Alla är ju olika. Den första kärleken, den passionerade och den trygga kärleken...? Kärleken mellan vänner? Den obesvarade kärleken? Om man har tur kanske man hittar en kärlek som är en blandning av de första fyra. Men inte än. Inte för min del. Jag har nog med män i mitt liv just nu - mina vänner, min bror och min pappa. Kärleken får vänta. Puss och hej.

Det är dags. Att jag återupptar skrivandet är ett resultat av att jag sett för mycket på Sex and the city. Yes, I'm an addict. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har iallafall så smått börjat komma in i mitt nya, eller gamla beroende på hur man ser det, liv. Jag är tillbaka i Stockholm efter att ha spenderat  närmare tre månader i Trollhättan med familjen, vännerna och gamla kollergorna. Det var toppen och det kändes verkligen skönt att vara där eftersom jag förra sommaren bara så där utan vidare och utan något ordentligt hejdå tog mitt pick och pack och flyttade med min kusin till Uppsala. Men nu är jag som sagt tillbaka. Hemma. Och att komma hem till lägenheten var helt magiskt. 

 

De sista två veckorna av sommaren spenderades i Avesta hos min älskade (och tidigare nämnda) kusin Pauline. Kusinpaulinevitamin. Två fantastiska veckor under vilka jag träffade helt fantastiska människor. Vissa jag träffat tidigare och vissa helt nya. 

 

Jag kom att tänka på en sak. Alltså egentligen, vem läser allt det här? Vill någon förutom jag själv ens veta vad som försiggår i min hjärna? Antar att det är därför jag skriver. För att försöka organisera allting som rör sig därinne. Det är en hel del vill jag lova. Det är väl förmodligen därför jag är den enda människan som fortfarande använder kalender i bokform... 

 

Hoppas jag kan sova inatt. Och ni också förstås. Äsch, vad fan. Hejdå!