Ta mig till kärlek ta mig till dans Ge mig nåt som tar mig någonstans
I skrivande stund mår jag okej men tills alldeles nyss så har jag inte alls mått bra. Inombords. I själen typ. Jag har bott hemma hos mamma sedan i söndags och funderat över vad jag håller på med egentligen. Här sitter jag, nitton år gammal, med en lägenhet och heltidstjänst. Och DU SKA BARA VETA hur tacksam jag är över det, att jag haft sådan tur. Men ändå känns det inte helt rätt, inte just nu. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det har förmodligen att göra med att de senaste veckorna har varit så obeskrivligt BRA. Mitt livs bästa typ. Jag har verkligen haft så sjukt roligt med så sjukt sköna människor! Och nu sitter jag här hemma i lägenheten och väntar på att det ska bli 26 maj för då åker jag igen. Slutsatsen är att MAN BORDE INTE HA SÅ ROLIGT, för då blir det så tråkigt emellanåt. Meeeen å andra sidan så borde jag ju försöka ha skoj här hemma också? Jag ska göra mitt bästa, men icke att förglömma: vi är fortfarande i Trollhättan och alla sköningar är ute på vift. Fan. Okej.
För er som undrar (eller om jag mot förmodan skulle glömt vad som hände dessa veckor) så kommer det en kort sammanfattning här: lånade pappas bil och åkte upp till Avesta för att hälsa på Pauline och det slutade med tre dagars festande med henne, Alexander, Viktor och massa andra, roadtrips till Nävden och ett grustag (med purpursand), bakismat, tacos, gungor och skratt. Sedan åkte Pauline helt random med hem till mig och vi var sambos en vecka innan vi (lika random) drog med oss Linda upp till Uppsala (Flogstahood) för att fira Valborg och som blev en om möjligt ännu sjukare helg. NI ÄR BÄST! Det pirrar i magen när jag tänker tillbaks. Pärlemor. Och Jakob Hellman. Underbart.
Och nu sitter jag här och är nostalgisk. Livet är hårt, men jag är hårdare. Puss så länge.
Kommentarer
Trackback
