vandrariettregn

Nu sitter jag hemma i vardagsrummet och dricker citronvatten som om jag vandrat i öknen i fyra och en halv dag. Rapporten ligger i en fin plastmapp och filmen om Strindberg väntar på att bli sedd. Men jag vill inte se den. Hade jag haft en teve i mitt rum så hade jag ju kunnat somna till den... men det har jag inte. Och jag tänker inte investera i någon heller, förrän jag flyttar härifrån.

Nog av. Jag är iallafall hemma nu, det känns tomt. Det är skönt att åka bil ensam faktiskt. Jag lyssnade på Isabella, av Lundell, förut och insåg hur glad jag är att jag lever. Livet är så vackert. Och skört, framförallt. Något litet som kan förstöra hela ens dag, men samtidigt kan något litet förgylla ens dag. Och ens liv. Och framtiden. Förlovning, giftermål och barn. Dit vill jag en dag.