vandrariettregn

Det blev en promenad med mamma istället för gymmet, det får bli imorgon bitti istället. Det var hur som helst riktigt skönt att gå av sig lite, och kylan kändes okej. För tillfället.

Nu har jag den där känslan att jag skulle kunna gråta bara så där, så där överkänslig som jag blir ibland. Men jag ser absolut inget som helst dåligt med det egentligen. Där är faktiskt skönt att liksom gråta ut över en fin låt ibland när tårarna tränger på. I min ensamhet då. Ingen ser. Ingen hör. Ingen undrar. Finns det verkligen en orsak bakom alla tårar? Det kanske är kroppens sätt att få ut en del känslor, positiva som negativa. Vad vet jag.

Egentligen vet jag nog inte så mycket, men jag gillar att tänka och fundera och fråga och undra. Och diskutera sedan, och argumentera. Filosofera och begrunda. Betvivla och fantisera.

Haha vilket inlägg. En insikt i min hjärna.