Folk vill sätta guldkant på tillvaron. Jag har ett rosa skimmer i kanterna på min.
Det har hänt att någon har frågat mig hur jag kan vara så glad jämt. Det har hänt ganska många gånger faktiskt. Varje gång har jag lika förvirrat svarat något i stil med "Jag är nog bara sån". Och varje gång har jag tänkt "Det är väl inte så svårt?" Till sist har jag troligtvis kommit fram till någon form av insikt. Det kanske ÄR svårt att vara glad? Det verkar så. Som jag har förstått det så har de flesta människor ett läge som är så där typiskt svenskt: lagom. Man är lagom glad, nöjd eller lycklig. Och detta verkar vara standard. Här är man, såvida man inte är skitglad eller asledsen. Det verkar skönt. Förutsatt att man är nöjd då. Jag har insett att jag nog saknar det där mellanläget. Jag är alltid glad. Jätteglad faktiskt. Okej, att jag går på rosa moln är väl en överdrift men jag kanske ser lite rosa skimmer i kanterna på min film? "Gud, vad härligt!" kan tyckas. Jovisst, tyck du. Men de gånger jag blir ledsen blir jag riktigt riktigt ledsen. Då önskar jag att jag kunde sopa det under mattan, ta det med en klackspark, som de flesta andra. Vad lätt allt skulle vara.
Just nu är jag där. Jag känner mig som ett vrak. Men, jag vet att jag snart är där det är så där mysigt och rosa igen. Det går fort. Ge mig ett par dagar så är jag mig själv igen. Snart får jag hälsa på min älskade familj och mina vänner också. Det kan ju bara bli bättre! Jag tänkte till och med dela med mig av min fantastiska spellista 'tänkvärt' som verkligen är, ja, tänkvärd. Jag känner mig redan mycket bättre. Tänk vilket geni, den där som kom på bloggen. Han kan få en puss till jul. Ciao!
