Och du & jag håller andan och håller händer i språnget, det är inte så långt hem
Ibland slår det mig så hårt att jag är vuxen nu. Människor runtomkring mig flyttar från stan, börjar ett nytt liv någon annanstans, kanske med någon annan, kanske helt själva. Pluggar, jobbar eller reser. De kanske ångrar sig, gråter eller tvekar. Eller njuter, skrattar och trivs. Fan. Jag vill vara en av dem. Jag är snart en av dem, det vet jag, men jag vill vara där nu. Eller om en månad kanske. Om drygt ett halvår är det min tur att sticka från stan och om drygt ett år flyttar jag och Alfred till nåt eget. Om det är något jag drömmer om och längtar efter är det det och det har jag gjort i snart ett år så försök inte stoppa mig. Jag åker ändå.
Idag är det 14 månader sedan jag hade lovat att möta en kille på en festival i Borlänge. För 14 månader sedan mötte jag honom en stökig festivalkväll vid tältet där man kunde ladda mobilen för en överpris-summa. Elin var med och jag försökte lura i honom att hon var min halvsyster: "Ser du inte hur lika vi är?" Han gick inte på det och vi skrattade åt att jag var så fånig. Från den dagen sågs vi nästan tre veckor i sträck och från den dagen var jag hans. Han heter Alfred och är världens bästa. Och han är min.